När man glömmer det man glömt.....
Mannen har stora betänkligheter över framtiden när det gäller min glömska. Fortfarande är den...tja om inte under kontroll så i alla fall hanterbar.
Frågan är när man ska bli orolig på allvar.
Namn och ord försvinner, nycklar, glasögon, hörsel står inte att finna eller så glöms de hemma fast de skulle göra större nytta i fickan eller på näsan och på huvudet.
Det finns ofta flera orsaker till glömska och en av dem är nog stress. Jag kan inte stressa så det jag upplever då är att det går in i mig i stället. Ytligt sett så är jag helt som vanligt.
I dag var det mitt CI som blev kvar hemma. Som ett brev på posten, nej förresten! dags att skrota det uttrycket! av förklarliga skäl, så träffar jag någon som jag inte sett på länge och som är så pratsjuk. Några sekunder glömmer jag att jag glömt min hörsel hemma... men när det går upp för mig så känner jag ÅH! Vad drygt!
Jag stärks i min uppfattning att dövhet i första hand är så opraktiskt. Det tar så förbenat lång tid att kommunicera. Det kräver så mycket av oss båda. Hennes problem är att hon inte kan teckna med mig och mitt är att jag inte hör ett dyft. Problemet ligger hos oss båda. Jag drömmer om att alla barn får lära sig tecken i skolan. Det finns många situationer där det är en stor fördel att kunna tecken även om man hör.
Ska skriva till han Björklund kanske... Nä skojar bara, den karln tror jag inte så gott om.
Kramar till er som läser
Tack för fina mejl och uppmuntran